Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56
LOUISA M. ALCOTT

Men olyckligtvis kom inte John, emedan han ej såg saken i samma ljus. Han hade för Scott framställt alltsammans som ett glatt skämt och ursäktat sin lilla hustru så gott han kunnat och spelat värd så gästfritt att hans vän i så hög grad njöt av denna improviserade middag, att han lovade snart komma igen. Men John var förargad, ehuru han icke visade det; han kände att Margret hade ställt honom i en stor förlägenhet och sedan övergivit honom i nödens stund. Det var ej rätt gjort att säga till sin man, att han kunde taga främmande med sig hem när han ville och vid vilken tid som helst, och då han en gång tar sin hustru på orden, blir hon förargad och läxar upp honom och lämnar honom i sticket för att bli utskrattad eller ömkad. Nej, vid den helige Georg, det var ej rätt gjort och det måste Margret känna! Så länge kalaset räckte, hade han varit förargad inom sig, men då stormen var över och han vandrade hemåt, sedan han följt Scott en bit på vägen, kom en mildare känsla över honom. Stackars lilla Margret! Det var bra synd om henne, då hon ansträngde sig så för att glädja mig! Hon hade naturligtvis orätt; men så är hon också så ung. Jag måste ha tålamod och lära henne. Han hoppades, att hon ej hade gått hem; ty han hatade skvaller och andra personers inblandning. För ett ögonblick kände han sig åter förargad vid blotta tanken utav någonting sådant; men då kom fruktan att Margret kunde gråta sig sjuk, och denna föreställning mildrade hans sinne och kom honom att påskynda sin gång. Han beslöt att vara lugn och vänlig, men mycket fast och bestämd, och visa henne, huru hon hade felat i sina skyldigheter som maka.

Margret hade också beslutat att vara »lugn och vänlig, men bestämd», och visa John hans plikt. Hon längtade att få springa och möta honom och be om förlåtelse och bli kysst och tröstad, som hon var säker om att hon skulle bli; men naturligtvis gjorde hon ingenting av allt detta, utan då hon såg John komma, började hon småsjunga som om ingenting hade hänt, under det hon satt och