mamma och Betty, som jag har att tacka för alltsammans, sade Hanna, som blev mera rörd av faderns ord, än hon hade blivit av allt det beröm världen skänkt henne.
Undervisad av sin kärlek och sin sorg, skrev Hanna små berättelser och sände ut dem för att skaffa både dem och sig själv vänner. Hon fann snart, att världen var mycket barmhärtig mot sådana ödmjuka vandrare som de voro, ty de blevo alltid vänligt emottagna, och liksom goda barn, vilka lyckan gynnar, skickade de hem tröstefulla vårdtecken till sin mor.
Då Amy och Laurie skrevo om sin förlovning, fruktade mrs March, att Hanna skulle finna det svårt att glädja sig däråt; men hon blev snart lugnad i detta avseende, ty ehuru Hanna såg allvarsam ut först, tog hon det likväl mycket lugnt och var genast full av förhoppningar och planer för »de kära barnen», som hon kallade dem. Brevet var ett slags skriven duett, i vilken den ene prisade den andre, såsom älskande bruka, och det skänkte mycket nöje och mycken glädje, ty ingen hade någon invändning att göra däremot.
— Du tycker om det, mamma? sade Hanna, då de lade från sig de tätskrivna arken och sågo på varandra.
— Ja, jag hoppades, att saken skulle taga den vändningen, alltsedan Amy skrev, att hon givit Fredrik korgen. Jag kände mig då övertygad, att en bättre känsla fått makt med henne än egennyttiga beräkningar, och några häntydningar här och där i breven kommo mig att misstänka, att kärleken och Laurie skulle vinna segern.
— Så skarpsinnig du är, mamma lilla, och så tystlåten! Du har aldrig nämnt ett ord till mig om den saken.
— Mödrar behöva skarpa ögon och grannlaga tungor, då de ha flickor att hålla reda på. Jag var litet rädd att sätta en sådan idé i huvudet på dig; jag fruktade, att du möjligen kunde ha skrivit till dem och gratulerat, innan saken var riktigt uppgjord.
— Jag är inte längre så obetänksam, som jag förr var; nu kan du lita på mig, jag har blivit tillräckligt allvarlig och förståndig för att få ditt förtroende.
