Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
263
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

öde; men om de äro förståndiga, trösta de sig med tanken på, att de ännu hava tjugu lyckliga, nyttiga år kvar, under vilka de kunna lära sig att åldras med behag. Kära flickor, skratta ej åt gamla ogifta fruntimmer, ty ofta finnes det mycket rörande, tragiska romaner dolda i de hjärtan, som nu klappa så lugnt under den allvarsamma dräkten, och månget tyst offer av ungdom, hälsa, ärelystnad, ja, till och med kärlek, gör det vissnade ansiktet skönt i Guds ögon. Även våra sorgsna, buttra systrar böra vi behandla med vänlighet, om ej av något annat skäl, så därför, att de nödgats försaka livets skönaste lycka; och unga flickor, som ännu äro i sin levnads vår, skola betrakta dem med medlidande och ej med förakt och besinna, att även de kunna komma att sakna blomstringstiden — att rosiga kinder icke vara evigt, att silvertrådar skola blanda sig i deras vackra bruna lockar och att de snart skola finna vänlighet och aktning lika ljuva, som kärlek och beundran nu äro för dem.

Gossar och ynglingar! Var artiga mot gamla, ogifta kvinnor, de må nu vara huru fattiga, fula och stela som helst; ty den ridderlighet, som har något värde, är den, som alltid är färdig att vörda de gamla, beskydda de svaga och visa uppmärksamhet mot kvinnan, utan avseende på hennes rang, ålder eller färg. Kom blott ihåg edra goda tanter, som icke endast hava bannat och läxat upp er, utan även vårdat och kelat med eder — alltför ofta utan minsta tack — minns alla de svårigheter, ur vilka de hjälpt er, de slantar de stuckit åt er av sina små tillgångar, de många styng, som deras gamla tåliga fingrar sytt åt er, alla de steg, som deras gamla fötter trampat för er skull; därför böra ni visa de kära gamla damerna de små uppmärksamheter, som kvinnor tycka om att få, så länge de leva. Tro mig, sådana drag av ridderlighet undgå ej de klarsynta unga flickornas uppmärksamhet, och just för deras skull skola de tycka desto bättre om er; och om döden, vilken nästan är den enda makt, som förmår skilja mor och son, skulle beröva er eder mor, kunna ni vara säkra om ett ömt mottagande och en moderlig