— Vad kan du annat vänta, då du så när skrämmer ihjäl en stackars människa, genom att smyga dig in som en inbrottstjuv och sedan talar bredvid mun, som du gjorde nyss! Men stig upp nu, tokiga gosse, och berätta mig alltsammans.
— Icke ett ord, såvida du icke lovar, att jag får komma på din gamla plats och låter bli att barrikadera den denna gång.
Hanna skrattade så gott, som hon ej skrattat på mången god dag, och visade inbjudande på soffan, i det hon med en hjärtlig ton sade:
— Den gamla kudden är på vinden, ty vi behöva den icke nu. Se så, Teddy, kom nu och bikta dig.
— Vad det låter gott att höra dig säga »Teddy», det finns ingen, som kallar mig så mer än du, sade Laurie och satte sig ned med ett utseende av stort välbehag.
— Vad kallar Amy dig?
— Hon kallar mig mylord.
— Det är likt henne, men du ser också mycket förnäm ut, och Hannas ögon förrådde tydligt, att hon fann sin gosse vackrare och ståtligare än någonsin.
Kudden var borta, men icke desto mindre fanns det en barrikad, en naturlig sådan, som tid, frånvaro och förändring hade upprest. Bägge kände barrikaden, och ett ögonblick sågo de på varandra, liksom om denna osynliga barriär kastat en skugga över dem. Men den försvann likväl snart, ty under ett fåfängt försök att se värdig ut sade Laurie:
— Ser jag inte ut som en gift man och familjefader?
— Inte ett dugg, och det kommer du aldrig att göra. Du har blivit större och vackrare, men för resten är du samma vindböjtel som du alltid har varit.
— Nej, vet du, Hanna, nu borde du verkligen behandla mig med mera aktning, sade Laurie, som fann sig utomordentligt road.
— Hur är detta möjligt, då blotta tanken på att du är gift karl, förefaller mig så gräsligt komisk, att jag icke kan hålla mig allvarsam, svarade Hanna med ett leende,
