kallsinniga ungkarlar gåvo vika och barnavänner blevo hennes trogna tillbedjare.
— Ja tytta om alla, sade hon en gång i det hon med en sked i ena handen och en mugg i den andra räckte ut armarna, liksom om hon velat omfamna och mätta hela världen.
Allt eftersom hon växte upp, började hennes mor känna, att »Duvslaget» skulle bli välsignat genom närvaron av en varelse, lika ren och kärleksfull som den, vilken i så hög grad hade hjälpt till att göra det gamla huset till ett verkligt hem, och Margret bad till Gud, att hon skulle bliva besparad en sådan förlust som den, vilken nyligen lärt dem inse huru länge de haft en ängel ibland sig utan att veta det. Daisys morfar kallade henne ofta »Betty», och med outtröttlig hängivenhet vakade mormor över henne, liksom hon därigenom sökt att försona något föregående misstag, som intet öga utom hennes kunde se.
Demi var, lik en verklig yankee, av en frågvis natur; han önskade veta allting och blev ofta mycket nedslagen, emedan han icke kunde få tillfredsställande svar på sitt beständiga »varför?».
Han hade även en lutning åt den filosofiska sidan, vilket högeligen förtjuste hans morfar, som brukade hålla sokratiska samtal med honom, under vilka det ofta inträffade, att den unge eleven gjorde sin lärare svarslös till fruntimrens oförställda förnöjelse.
— Va ä dä, som kommej mina ben att gå, mofa? frågade den unge filosofen, i det han med en eftertänksam min mönstrade dessa verksamma lemmar av sin kropp, medan han en kväll vilade sig efter en munter lek.
— Det är din lilla själ, Demi, svarade den vise, i det han vördnadsfullt strök det lilla gullockiga huvudet.
— Va ä en liten säl?
— Det är någonting som kommer din kropp att röra sig, liksom fjädern kommer hjulen att gå i min klocka, som jag visade dig.
— Öppna mej; ja vill se huj ja djas upp.
