ning, då hon denna afton »beträdde tiljan», stödjande sig på Lauries arm. Hon visste, att hon såg bra ut; hon tyckte om att dansa och kände, att hon i balsalen var på sin rätta plats. Hon njöt även av den förtjusande känslan av tillfredsställd härsklystnad, som intager unga flickor då de först upptäcka vilket nytt och hänförande konungarike de äro födda att regera genom sin skönhet, ungdom och kvinnlighet. Hon tyckte, att det var synd om flickorna Davis, som voro tafatta, fula och utan annan eskort än en surmulen pappa och ännu surmulnare tanter, och därför hälsade hon på dem på sitt mest vänliga sätt, då hon gick förbi dem. Detta var ganska klokt av henne, emedan det gav dem tillfälle att beundra hennes dräkt och brinna av nyfikenhet att få veta, vem hennes kavaljer kunde vara, som såg så distingerad ut. Vid de första tonerna från orkestern steg färgen på Amys kinder, och hennes ögon började stråla, medan hennes fot otåligt slog takten mot golvet, ty hon dansade väl och ville, att Laurie skulle få märka det. Därför kan man lättare tänka sig än beskriva den harm, hon kände då han med sin fullkomligt lugna ton sade:
— Frågar ni efter att dansa?
— Det brukar man vanligen göra, då man är på bal.
Hennes förvånade blick och hastiga svar kommo Laurie att så snart som möjligt reparera sitt misstag.
— Jag menade första dansen. Får jag den äran?
— Jag kan ge er en dans, om jag stryker ut greven. Han dansar gudomligt; men han skall förlåta mig, eftersom ni är en gammal vän, sade Amy, som hoppades, att namnet skulle göra en god verkan, och visa Laurie, att hon icke var att leka med.
— En liten vacker pojke, fastän något för kort för att föra
En gudadotter himmelskt skön,
men även himmelskt stor,
var likväl hela den tillfredsställelse hon fick av sitt svar.
Det var blott engelsmän, som tillika med dem voro uppe och dansade, och Amy blev tvungen att helt prydligt
13. — Våra vänner. II.
