Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
195
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

fransyska, vars ljusröda släp betäckte golvet liksom med en matta. Den tyske Durchlauchten fick till sin stora lycka reda på supébordet, åt där grundligt av varje rätt, som stod på matsedeln, och gjorde uppassarna förtvivlade genom de förödelser, som han anställde. Men kejsarens vän höljde sig med ära, ty han dansade alla danser, antingen han kunde dem eller ej, och gjorde impromptupiruetter, då turerna förbryllade honom. Den korpulente mannens pojkaktiga uppsluppenhet var komisk att skåda, ty ehuru han hade »full vikt», hoppade han likväl som en kautschuckboll. Han sprang, han flög, han dansade; hans ansikte glödde, hans kala huvud sken, hans frackskört flögo vilt, hans lackerade skor riktigt blänkte i luften, och då musiken tystnade, torkade han svettdropparna ur pannan och kom strålande av belåtenhet mot de andra dansande.

Amy och hennes greve utmärkte sig för lika mycken hänförelse, men vida mera behag och smidighet, och ofrivilligt stampade Laurie takten till den rytmiska höjningen och sänkningen av de vita skorna, då de outtröttligt flögo förbi, liksom de varit bevingade. Då den lille mannen slutligen tog avsked av henne med försäkringar om »huru otröstlig han var, som nödgades gå så tidigt», beslöt hon att vila litet för att se, huru hennes avfällige riddare hade burit sitt straff.

Det hade gjort mycket god verkan, ty vid tjugutre års ålder finner den olycklige älskaren en balsam i angenämt sällskap, och unga nerver börja gärna att vibrera, ungt blod att sjuda och livliga, spänstiga lynnen att skaka sorgen av sig, då de komma under förtrollningen av skönhet, ljus, musik, liv och rörelse. Laurie såg helt livad ut, då han steg upp för att lämna Amy sin plats, och då han skyndade bort för att servera henne, sade hon till sig själv med ett förnöjt leende:

— Å, jag trodde just, att det skulle göra honom gott.

— Ni ser ut som Balzacs »Femme peinte par ellemême», sade han, och fläktade henne med solfjädern med den ena handen under det han höll kaffekoppen i den andra.