Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
196
LOUISA M. ALCOTT

Mitt smink går inte bort, svarade Amy, i det hon gned sina röda kinder och visade honom den vita handsken med ett sådant allvar, att det kom honom att gapskratta.

— Vad kallar ni sådant här tyg? frågade han och rörde vid en våd av hennes klänning, som hade fallit över hans knä.

— Illusion.

— Namnet är utmärkt; det är ett mycket vackert tyg, något alldeles nytt, är det inte så?

— Det är så gammalt som gatan! Ni har sett mer än tjugu flickor ha likadant, och ni har aldrig märkt, att det är vackert förrän nu — stupide!

— Jag har aldrig sett det på er förr, vilket förklarar mitt misstag, förstår ni väl.

— Seså, nu igen detta tal, som ni vet är förbjudet! Jag föredrar i detta ögonblick kaffe framför komplimanger. Nå, stå nu inte och häng så där, det gör mig nervös.

Laurie ställde sig kapprak och tog ödmjukt Amys tomma tallrik; han fann ett besynnerligt slags nöje uti att ha »lilla Amy», som kommenderade sig, ty hon hade nu förlorat sin blyghet och kände en oemotståndlig lust att tyrannisera honom, vilket flickor alltid med sådan förtjusning göra, då skapelsens herrar visa dem något tecken till underdånighet.

— Var har ni lärt alla de där sakerna? frågade han med en skälmsk blick.

— Som »alla de där sakerna» är ett mycket obestämt uttryck, så får jag be er vara så god och förklara er litet tydligare, svarade Amy, som fullkomligt väl visste vad han menade, men av kvinnlig elakhet ville tvinga honom att beskriva det obeskrivliga.

— Nåväl — hela utseendet — hållningen, säkerheten att föra sig — illusionen — ni förstår, sade Laurie skrattande och hjälpte sig ur klämman med det nya ordet, då han såg, att han alldeles kom till korta.

Amy kände sig belåten, men visade det naturligtvis. icke, utan svarade allvarsamt: