Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232
LOUISA M. ALCOTT

var enkla predikningar, men de gingo rakt till deras själar, som lyssnade på dem, ty ett fadershjärta dikterade vad religionsläraren sade, och den ofta brutna rösten förlänade en dubbel vältalighet åt hans ord.

Det var väl, att denna fridfulla tid hade blivit dem given såsom en förberedelse till de dystra stunder, som skulle komma. Det dröjde ej länge innan Betty tyckte, att »nålen var för tung», och lade ned den för alltid. Det tröttade henne att tala, det oroade henne att se många ansikten omkring sig, plågan gjorde anspråk på henne såsom sin tillhörighet, och hennes lugna sinne blev på det sorgligaste stört av de smärtor, som plågade hennes svaga kropp. Ack, min Gud! vilka tunga dagar, vilka långa, långa nätter, vilka sörjande hjärtan och anropande böner, då de, som älskade henne så högt, måste se de magra händerna bedjande sträckas ut emot dem och höra det bittra ropet: »Hjälp mig! Hjälp mig!» väl vetande, att det icke fanns någon hjälp. En mörk skugga skymde den eljest så rena själen; en svår strid uppstod emellan det unga livet och döden; men bägge voro, gudskelov, korta, och sedan, då dessa stridigheter voro överståndna, återvände den gamla friden skönare än någonsin. Allt eftersom Bettys svaga kropp dukade under, blev hennes själ starkare, och, fastän hon talade föga kände likväl de, som omgåvo henne, att hon var redo, och insågo att den första pilgrimen, som blev kallad, även var den bäst beredda, och väntade med henne på stranden för att få se, huruledes de förklarade skulle komma och taga emot henne på den andra sidan floden.

Hanna lämnade aldrig Betty, sedan hon hört henne säga: — Jag känner mig starkare, då du är här. Hon sov på en soffa i sjukrummet, vakade ofta timtals för att underhålla elden, mata, lyfta eller passa upp på den tåliga varelsen, som sällan begärde någonting och som »försökte att icke vara till så mycket besvär». Hela dagen vistades Hanna i Bettys rum, och hon var stoltare över att Betty valt henne till sköterska, än hon var över varje annan hedersbetygelse, som någonsin blivit henne tilldelad under