en lång herres arm. Bägges ansikten utgjordes av en stor svart prick, enligt det sista maneret i ritkonsten, vilket nog var bekvämt, men icke särdeles tillfredsställande.
Hennes tant trodde, att hon ångrade sitt svar till Fredrik, och då Amy fann att allt förnekande härav tjänade till intet och förklaringar voro omöjliga, lät hon henne tro vad hon ville och lagade blott att Laurie skulle få veta att Fredrik rest till Egypten. Detta var allt, men han förstod det och sade med en suck av lättnad till sig själv:
— Jag var säker att hon skulle tänka bättre på saken. Stackars gamle gosse, jag har genomgått allt detta och kan sympatisera med dig.
Härvid drog han åter en djup suck och sedan, liksom han hade fullgjort sin plikt emot det förflutna, lade han upp fötterna på soffan och njöt av Amys brev i högsta grad.
Medan dessa förändringar försiggingo utomlands, hade sorgen infunnit sig i hemmet; men brevet, som handlade om att Betty var döende, fick Amy aldrig, och då nästa brev kom, grönskade redan gräset på systerns grav. Denna sorgliga underrättelse mötte henne i Vevey, ty i maj hade hettan drivit dem ifrån Nizza, och de hade långsamt rest till Schweiz över Genua och de italienska sjöarna. Hon tog det förståndigt och underkastade sig lugnt familjebeslutet att icke förkorta sin resa, ty då det nu var för sent att taga farväl av Betty, gjorde hon bäst i att stanna ute och låta frånvaron mildra hennes sorg. Men hennes hjärta var mycket tungt — hon längtade hem, och varje dag såg hon ivrigt tvärs över sjön, väntande att Laurie skulle komma och trösta henne.
Han kom mycket snart, ty samma post hade medfört brev till dem bägge, men han var i Tyskland, och det gick några dagar om, innan det nådde honom:
I samma stund han hade läst det, packade han sin kappsäck, tog farväl av sina reskamrater — med vilka han var på en fotvandring — och med ett hjärta fullt av glädje och sorg, hopp och fruktan, reste han genast för att hålla sitt löfte.
Han kände väl till Vevey, och så snart båten stötte
