Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

om. Om ni säger, att ni älskar honom, så vet jag, att jag kommer att göra någonting förtvivlat — och han såg ut som om han vore i stånd att hålla sitt ord, där han stod och knöt sina händer med av vrede gnistrande ögon.

Hanna hade stor lust att skratta, men hon hejdade sig och sade med hetta, ty även hon hade blivit ivrig av allt detta:

Svär inte, Laurie! Han är varken gammal eller någon dålig människa, utan god och vänlig och den bäste vän jag äger — näst er. Var så god och bli nu inte ursinnig igen! Jag vill vara vänlig emot er, men jag vet, att jag skall bli ond, om ni skymfar min professor. Jag har ej den minsta tanke på att älska varken honom eller någon annan.

— Men ni kommer snart att göra det, och vad skall det då bli av mig?

— Ni skall också älska någon annan — som en förståndig gosse — och glömma alla dessa ledsamheter.

— Jag kan inte älska någon annan, och jag skall aldrig glömma er, Hanna, nej, aldrig, aldrig! sade han stampande för att giva mera eftertryck åt sina lidelsefulla ord.

Vad skall jag göra med honom? suckade Hanna, som fann honom mera ohanterlig än hon hade väntat. — Ni har icke hört, vad jag ville säga er. Sitt ned och lyssna, ty jag vill verkligen handla riktigt och göra er lycklig, sade hon i hopp om att kunna blidka honom med litet sunt förnuft, vilket bevisade, att hon icke hade någon erfarenhet angående kärlek.

Som Laurie i hennes sista ord såg en hoppets stråle, kastade han sig ned på gräset bredvid hennes fötter, och stödjande armen mot det nedersta steget på stättan, blickade han upp till henne med ett avbidande utseende. Men detta var icke lämpligt för Hanna, som ville tala lugnt och med rediga tankar; ty huru skulle hon kunna säga hårda saker till sin gosse, då han såg på henne med ögon fulla av kärlek och trängtan och ännu fuktiga efter de tårar, som hennes hårdhet hade frampressat ur hans hjärta? Hon vände sakta bort hans huvud, och under det hon strök