Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Nu först har han segrat, nu först han är
En konstnär. Begriper du ej?
Och nu skall du krossa hans hjerta så här?
Nej, Bertha! Jag säger dig, nej!”
Och den femtonårigas öga brann,
Och den mjuka stämman fick klang;
Och förr’n Bertha ett ord att svara hann,
Tog den lilla brefvet och sprang.
Den stolta flög efter. “Mitt bref, mitt bref!
Du otäcka unge, hör!
Dig angår det ej, hvad svar jag skref,
Och till lek är jag ej vid humör.”
Och brefvet tog hon, hon kom igen,
Vid pulpeten hon sitter på nytt.
Och nu är hon ensam. Den varnande vän
Är borta. Ängeln har flytt. —
Nyss var hon blott stolt. Hon nästan stred
Med sin känsla, men skref ändå;
Dock — så kom Betti, så Bertha blef vred,
Förfärligt vred — och så —
