Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Och så skref hon bort sin lefnads ro
Och hädade hjertats Gud;
Hon skref och glömde båd’ ära och tro
För att följa — ärans bud.
Hon började lugnt, men i slutet hon sagt
Långt mer än hon ämnade. — Ack
Se nu är det re’n i kuvertet lagdt:
Ett sorgbref med purpurlack!
Det är gjordt. Hon häftigt i strängen tog,
Hon vill ringa, brefvet skall bort. —
Hvad var det? Hon sänkte handen, och log,
Hon vill göra historien kort.
“Han väntar, den stackarn! För länge se’n
Jag bort svara. Han älskar och — märk:
Han bär tvenne stjernor på bröstet re’n
Och är chef för ett kungligt verk.
Han älskar mig mycket, ja gör han det,
Och — i hufvudstaden han bor!
Och ett snille är han, som hvar man vet,
Ja, det är han visst — som jag tror.”
