Men svept i morgondrägten han sitter der,
Och mjuka sammetstoffeln hans fot beklär,
Som sjunker i det svällande schagget;
Än doppar han sin penna i bläcket, än
På gröna sidenrocken han torkar den,
Och fläckarna sig öka på fina plagget.
Nej, se hur mildt han blickar, hur ömt! Gif akt:
Sin penna har han plötsligt på bordet lagt,
Och häftigt har han öppnat schatullet.
Hans öga hvilar troget på — gissa hvad!
Hvad ser han bland de gnistrande smyckens rad,
Der klara perlor speglas i röda gullet?
Ack, ej till guld och perlor står nu hans håg,
Men bland familj klenoderna blygsamt låg
Ett par små lockar bruna och mjuka;
Nu hvila de så lätt i hans hvita hand,
Och kyssar brinna upp på hans mun ibland,
Och suckar gå ur hjertat, det kärlekssjuka.
Så drömmer han en stund, och en fager bild
Står för hans tanke, älskande, ren och mild,
En ungmö bland rosor och reseda.
Det är den unga Hanna han tänker på,
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/161
Den här sidan har korrekturlästs
