Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 177 —

Kärlek, som af lifvets storm ej släckes,
Kärlek, som ej dör bland verldens larm.

O, hon fick den ej! De första dragen
Fjäriln sög ur blommande behagen.
Snart hans fagra ros är lilja vorden,
Långsamt tärd af sina minnens qval.
Snart hon sitter, drömmerskan från norden,
Öfvergifven i sin tysta dal.

Men han svärmar kring Italiens stränder;
Blott ett artigt bref han stundom sänder
Till sin brud, som på den fagra villa
Leds vid allt, fast allt är ljus och prakt.
Rankan glöder, hafvet brusar stilla,
Blott i hjertat stormar det med makt.

Minnet vaknar. Löftet, som hon brutit,
Hjertats ende vän, som hon förskjutit,
Dem kan hjertat aldrig, aldrig glömma,
Och i tysta qval det tynar bort.
Vaken drömmer hon och måste drömma
Än i slummerns timme, njugg och kort.

Honom, den förskjutne, hennes blickar
Genom tårar se, när solen skickar