Der den ljumma vind
Smeker blommans kind
Och der plantan blir af vårregn närd.
Det var vinter, och för första gången
Såsom gäst till hemmets stad jag kom.
Endast domherrn qvittrade, men sången
Var mig kär, ty glädje sjöng han om;
Och till julepsalm
Öfver krubbans halm
Blef det enkla ljudet småningom.
Så med ljufva tankar i mitt sinne
Gled jag fram vid bjellrans friska ljud.
Till en småstad kom jag först. Derinne
Var hon hemma ju, min barndoms brud!
Leende och glad
Stod den lilla stad,
Klädd i vintrens hvita bröllopsskrud.
“Här,“ jag tänkte, “nog en stund jag dröjer,“
Och gick ut att skåda mig omkring.
Plötsligt — tempelklockans ljud sig höjer,
Höstvind likt bland dufna blommors ring.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/83
Den här sidan har korrekturlästs
