timade dödsfall? gnuggar den samma och luktar därpå. Strax därefter sjuknar han, får en Phlegmonisk svulst, såsom alla af Boskaps-sjukan smittade pläga få, på hakan och dog.
At de i Boskaps-sjukan störtade kreaturs hudar äro smittande, fast de ej röras och beredas förrän vinter-tiden, eller 3 til 6 månader efteråt, hafva Probsten Haartman i Loimyocki och Probsten Idman i Hvittis Socken redan för et par år sedan anmärkt och meddelt mig däröfver händelser. Här vil jag allenast erhindra: at däräst Krono-betjäningen, år 1761, uti öfre Satakunda Härad strax anmält til Åbo omständigheten vid den då började Boskaps-pästen, eller Länsman därstädes, som var åsyna vitne til den första hästens störtning, strax dragit försorg om hästens upbrännande eller nedgrafning, hade så stor störtning, som sedan hände, ingalunda skedt. Ja, om större aktsamhet ännu brukades med den här på några år gångbare Boskaps-sjukan, skulle vi föga veta af så mycken störtning genom smitta, utan den samma endast märkas, när kreaturen blifvit utmärglade af knapp föda och skämdt foder vintertiden och därpå vid tilstötande långsam torka under sommaren, råka i vattubrist, samt af mangel på tilräckeligt gräsbete, blifva nödsakade at gripa til Al-löfven, som under långsam torka gärna blifva fulle med mask. I sådane omständigheter tyckes det bästa bevarings-medel vara, at gifva dem hvar morgon litet salt med hafremjöl blandadt, eller lag af myrstack kokad med höfrö.
