sprakar eller rinner. De fläste hafva trodt det förra, och deras skäl hafva varit, dem jag ock tykt mig böra bifalla, at om man vil taga et ljus af en half alns längd, som väger sex lod, och tvänne andra, som äro lika långa, hafva lika tjocka vekar med det större ljuset, och väga hvartdera tre lod; så måste dessa två tilsamman brinna så mycket kårtare tid, som deras dubbla vekar draga och förtära mer talg, än det tjockare, hvars veka är allenast hälften emot de tvänne smalares, utom det, at i dessa, fastän de tilsamman äfven väga sex lod, är så mycket mindre talg, som den ena veken väger. Nu emedan det är bekant, at et ljus med tjockare veke brinner snarare ut, än et annat af lika storlek och vigt, med smalare veke; och ofvanberörde tvänne smala ljus, af tre lod hvartdera, kunna anses för et enda, som är lika stort, tjokt och tungt med det större ljuset af sex lod, men har dubbelt så stor veke: så tyckes däraf vara en nödvändig påfölgd, at de två smala skola förr utbrinna, än det ena tjocka.
Til at stadfästa denna theorien genom förfarenheten, har jag, med tjockare och smalare ljus, tre särskilda gånger gjort försök, hvilka dock slagit helt annorlunda ut, än jag förmodat. Jag lät stöpa et stort och tjokt talg-ljus samt tvänne smala, på det sättet, at alla tre hade lika långa, tjocka och tunga vekar, dem jag jämkade på det nogaste, som ske kunde: och de två smala ljusen vägde tilhopa aldeles lika med det stora. Detta brann 11 timar och 33 minuter; men de smala tilsamman 12 timar och 36 minuter, så at fördenskul de smala brunno en tima och tre minuter längre, än det tjocka.
