mot det gamla vanryktet så stridande namn »Atlantens pärla» och att öarna i våra dagar blivit en livligt uppsökt hälso- och rekreationsort. Särskildt komma nordamerikaner från de östra staterna i stora skaror för att under månaderna februari—april njuta av en behagligare väderlek än deras egen. Bermudensarna se med belåtenhet denna invasion, som bland annat medfört anläggandet av stora turisthotell — Hamilton House och Princess Hôtel — i Hamilton och ett flertal pensionat på landsbygden. Yankees förbruka nämligen rätt mycket pengar på öarna och äro ju trots sin framfusighet och självöverskattning ganska hyggliga människor. De tycktes också i allmänhet komma väl överens med infödingarna, vilka tillhöra två vidt skilda men stundom i varandra ganska intimt övergående befolkningselement: det vita och det svarta eller färgade. Det förra utgöres dels av sedan längre eller kortare tid tillbaka på öarna bofasta européer, huvudsakligen engelsmän, dels av nyinkomna, mer eller mindre tillfälligt bosatta engelsmän och andra britter, mest ämbetsmän och militär, med eller utan familjer. Det senare består av negrer och negeravkomlingar i många skilda färgnyanser och kallas enligt amerikanskt och engelskt bruk med den gemensamma benämningen »coloured people». Vid mitt besök utgjorde den vita befolkningen nära 9,000 och den färgade över 6,000 personer. Mellan dessa två kategorier rådde i allmänhet samförstånd och godt förhållande, men den för anglosachsisk åskådning kännetecknande uppfattningen om den färgade befolkningens underordnade ställning fanns naturligtvis och gjorde sig på mångfaldigt sätt gällande. Sålunda hade negrerna här liksom i Förenta staterna sina egna kyrkor och
93
