rikedom på tropiska växter upplyst av mareschaller och kulörta lyktor. I balsalen gick dansen med liv och lust. Det var ett virvarr av lysande uniformer och eleganta damtoaletter, och anblicken av de unga bermudiska skönheterna gav fullt fog åt min nyförvärvade vän John Blandys förtroliga meddelande, att de voro »lovely girls».
John Blandy var en tjugotvåårig irländare och marinlöjtnant, som jag gjort bekantskap med på en utfärd med mr Saltus Inghams ångjakt några dagar efter audiensen hos guvernören. Ingham hade då inbjudit mig att jämte konsul Conyers och Blandy samt dennes chef och kamrater på kryssaren Buzzard, kapten Baker brorson till den ryktbare sir Samuel Baker Pascha och löjtnanterna Meredyth och Cockcraft göra en fisketur till de yttre reven. Det var en härlig dag i strålande sol och stämningen ombord den bästa, ty kapten Baker hade mycket att berätta från färder och äventyr i många världsdelar och på många hav, och »the Buzzard-boys» voro glada unga män med friska, oförvägna viljor och det sympatiska sätt, som ofta alldeles särskildt utmärker sjöofficerare. I början voro de litet reserverade eller snarare blyga eller osäkra, men sedan de funnit, att jag ej var den lärde stofil, som de först antagit, att jag undanbad mig titeln professor, som de alldeles omotiveradt hedrade mig med, och att jag ej hade något emot att uppträda ungefär lika halvnaken som de själva, kastade de all konvenans över bord och bemötte mig som om vi varit gamla bekanta. De intresserade sig livligt för mina undersökningar och hjälpte mig till omväxling med fisket och, då de ej föredrogo att lata sig, ligga utsträckta
