krossare för både vita och färgade skönheter. Barackerna på Prospect Hill utgjordes av långa, luftiga träskjul, mycket enkelt inredda liksom officerslogementen, i vilka tältsängarna och träbritsarna voro ersatta av engelska järnsängar. När jag första gången tog en sådan i besittning, fann jag densamma inhöljd i ett myggnät och med fötterna stående i med vatten fyllda glasskålar för att sätta en gräns för vägglössens nattliga promenader.
Under de följande månaderna begagnade jag då och då mitt medlemskap i mässen för att läsa tidningar och tidskrifter och intaga min lunch, som var vida billigare där än på hotellen och klubben. Med flera av de omkring tjugo officerarna gjorde jag närmare bekantskap och fann dem vara mycket sympatiska och trevliga unga män, vilka upplevat många äventyr och varit med om många strapatser. Flera ibland dem buro medaljer, som voro vittnesbörd om tappra bedrifter och duglighet under fälttåg i Indien och Sydafrika, och alldeles särskildt grann var min synnerligen gode vän, den genuine irländaren, regementskvartermästaren Patrick O'Malley, vilken utmärkt sig under fälttågen i Egypten och Sudan och bar en hel mängd medaljer med och utan »clasps».
En dag erhöll jag inbjudning till stor middag i mässen och fann, då jag i sällskap med konsul Connyers anlände, till min häpnad och förskräckelse, att densamma gavs till min ära. Jag blev nämligen placerad på hedersplatsen till höger om major Rolfs, och konsuln viskade åt mig, då jag slog mig ner, »nu får ni göra Er beredd på att hålla tal.» Detta var i betraktande av min bristfälliga engelska ett nedstämmande
101
