perspektiv, men i all den vänlighet, som strömmade mig till mötes från den glada paradklädda skaran vid det festligt smyckade långbordet, fann jag mig snart till rätta och tröstade mig med att pliktuppfyllelsen kunde göras helt kort. Middagen, som serverades efter en omfattande matsedel med sköldpaddsoppa, ängelfisk, kalkon, sparris och andra bermudiska läckerheter och ymnigt flödande champagne, fortgick också på det mest otvungna och uppmuntrande sätt. Regementets musikkår utförde taffelmusiken och hade på programmet såsom en artighet mot mig och konsuln även ett par svenska stycken. Så började talen. Major Rolfs föreslog först en skål för »Her Majesty the Queen», med den påföljden, att samtliga officerarna med förvånande snabbhet och vighet hoppade upp på stolsitsarna, reste sig i sin fulla längd, sträckte champagneglasen i höjden och utropade: »The Queen!» Det var ett lika vackert som imponerande intermesso. Så följde »God save the Queen», spelad av musiken och unisont sjungen, och strax därpå tog major Rolfs åter ordet och utbragte en skål för konung Oscar, vilken ledsagades av svenska folksången och hurrarop. Efter en stund äskade majoren åter ljud och vände sig nu till mig, som han behagade kalla både en »distinguerad främling» och en »lärd professor» och som han hjärtligt hälsade välkommen och tillönskade framgång i arbetet. Han tillade, att 17:de Leicestershire kände det som en stor ära att få ha mig som gäst och att jag säkerligen var en »good fellow», varpå jublet brast lös och »he is a good fellow» sjöngs med all den kraft, som iriska strupar kunna åstadkomma. Med
102
