några ord svarade jag och tackade för den stora vänlighet och artighet, som kommit mig till del.
Även vid desserten stämdes upp till sång och då kom det värsta för mig, ty också jag fick uppmaningar att sjunga. Förgäves förklarade jag, att jag var fullkomligt i saknad av röstmedel, och till sist måste jag lova, att då vi bröto upp från bordet och skulle bege oss till biljardsalen, där kaffet serverades, sätta mig i spetsen för processionen och sjunga en svensk sång. Jag befann mig i en högst obehaglig belägenhet, men så tänkte jag, att jag kunde försöka med »Sjung om studentens lyckliga dar», som jag ju många gånger varit med om att skråla i Uppsala och vars melodi jag åtminstone något så när kunde klara. Resultatet blev också över förväntan godt, ja storartadt; när vi satte oss i gång och jag intonerade »Sjung om», stämde den glada skaran med entusiasm i och tågade taktfast vidare under min ledning.
De två veckorna i Hamilton voro snart till ända. Efter att ha rådgjort med konsuln, beslöt jag mig för att flytta ut till det vid norra kusten, några mil från staden belägna Baileys Bay. Där fanns ett bra pensionat, som innehades av en mr Seon, och där skulle jag med lätthet kunna komma ut till reven och till det yttre havsbandet samt få de yppersta arbetsmöjligheter och tillfällen att vidga mina kunskaper om djurlivet och öka samlingarna. Sedan konsuln per telefon förvissat sig om, att mr Seon kunde bereda mig plats, for jag ut till Baileys Bay med mitt bagage och blev hjärtligt välkomnad och på bästa sätt installerad av mr Seon — en gammal ungkarl — och hans hushållerska mrs Alford. Jag fick ett litet trevligt rum i
103
