den vackra, som vanligt på öarna av korallsten uppförda huvudbyggningen, och en rymlig sjöbod till arbetslokal. Som jag kommit vid 6-tiden på e. m., var middagen just färdig, och jag fördes till matsalen och blev av mr Seon föreställd för pensionatets övriga gäster. Dessa befunnos alla vara amerikaner: mr och mrs Powder, ett medelålders par från Brooklyn, ett par bedagade misser Potts från Philadelphia, miss Steele från Cambridge nära Boston och hennes sällskapsdam miss Johnstone samt miss Phelan de la Mere från Alabama. Jag emottogs med alla de konventionella och intetsägande artigheter och fraser, som pläga vara vanliga vid liknande tillfällen, av detta sällskap, som jag snart fann vara mycket heterogent sammansatt och räkna flera originella medlemmar. Herrskapet Powder tillhörde en viss sort medelklassfolk, som man ofta möter i Amerika: mannen en lagom förmögen f. d. affärsman och toffelhjälte och frun obetydlig och narraktig, överlastad med juvelprydda ringar och andra smycken. Misserna Potts voro kväkare och mycket beskedliga, miss Steele en gammal fint bildad dam med högkyrklig engelsk trosbekännelse och liksom många andra överklassmisser i Nya England med utpräglade engelska vanor och sympatier, miss Johnstone kanadensiska till börden, hygglig och väluppfostrad, och miss de la Mere katolik till religion och enligt egen uppgift härstammande från en gammal fransk emigrantfamilj. Fastän hon säkerligen för länge sedan passerat linjen, var hon mycket kokett och mycket ungdomlig tack vare konstlade medel. Hon bildade det aristokratiska inslaget och anförtrodde mig, sedan isen var bruten, att herrskapet Powder var s. k. shoddy people, att misserna Potts voro
104
