sjåpiga och tråkiga och att miss Steele och miss Johnstone egentligen voro de enda, man kunde umgås med. Den förra var nämligen mycket rik och den senare dotter till en engelsk-kanadensisk överste.
Utan att fästa allt för stor vikt vid miss Phelans förtroenden fann jag dock, att hon hade rätt beträffande misserna Steeles och Johnstones användbarhet eller företräden som umgänge. De voro nämligen mycket älskvärda och hade ingen särskildt utvecklad eller störande s. k. fluga. Däremot måste jag säga att miss Phelans egna umgängesgåvor voro rätt tvivelaktiga. Med sin rödblonda lösperuk och andra påfund för att ersätta den flydda ungdomen och med sitt nyckfulla, flirtande väsen var hon ofta ett riktigt troll, men kunde även vara mycket lustig och underhållande. Hennes åsikter och åthävor voro emellanåt mycket befängda, och särskildt rolig var hon, då negerfrågan kom på tal och hon såsom äkta sydstatsbo gav luft åt sin förtrytelse över »humbugen med slaveriets avskaffande». De svarta, sade hon, hade haft det mycket bättre »hos oss under de gamla förhållandena» än nu. Det finns nog ett och annat som tyder på, att hon häri ej hade alldeles orätt.
Trots invånarnas många skilda intressen och skiftande åskådningar förflöt livet på pensionatet under de få veckor säsongen ännu varade i allmänhet i frid och lugn. Sämjan vid måltiderna var god, utom då miss de la Mere gav mrs Powder en gliring för hennes nipperprakt och fick till genmäle en betraktelse över katolsk högfärd och ofördragsamhet. Då kväkade misserna Potts försonande och miss Steele ledde in samtalet på mindre brännbara ämnen. Bland dessa var
105
