simmande och rörliga fångsten i med havsvatten fyllda baljor, och sedan dessa fått så mycket de kunde rymma, anträddes hemfärden.
Vanligen for jag ut till havs tidigt på morgnarna och kom hem till lunchen. När jag landade, kommo misserna, som hållit utkik, trippande, för att betrakta min skörd och tigga snäckor. Amerikanska misser äro nämligen lika begivna på snäckskal som deras engelska motsvarigheter på ormbunkar. De här ifrågavarande samlade även alger, som jag med nöje försåg dem med, men då jag också bjöd dem på »seapuddings», uppskattade de ej min artighet, och miss Phelan de la Mere gav till små näpna skrik av fasa och rädsla.
Ibland under utfärderna fick jag extra hjälp av mina vänner i Hamilton. Ingham kom seglande med Blandy och Cockie, från Prospect Hill kommo O'Malley, Peacock, Jones, Cooper och andra levnadsglada ynglingar cyklande, och en dag ankrade guvernörens ståtliga jakt ute i viken. En stafett kom med jullen i land och framförde inbjudan att komma ombord och, om jag hade tid och lust, att göra en färd ut åt reven.
På pensionatet gingo dagarna sin vanliga gång, utan andra avbrott än att jag då och då fick inbjudning att fara in till Hamilton. Än var det whist- eller pokerparti på klubben, än ett samkväm hos Ingham, än ett garden-party hos Alisons eller guvernörens o. s. v. Jag fick då hyra mr Seons dogcart och åsna med en negeryngling som skjutspojke, och så bar det av. Ibland stannade åsnan och tjurade. Varken goda ord eller pisksmällar kunde förmå henne att fortsätta, men då hoppade negerpojken av och skramlade vid hennes
109
