öron med en av småstenar fylld konservburk, och lika plötsligt som färden avbrutits, lika tvärt tog den åter sin början.
Mot slutet av maj kom mr Mitchell till Baileys Bay för att tillbringa ett par veckors semester. Han blev min trogne kamrat till havs och fjärde man vid misserna Steele's och Johnstones och mitt whistparti om kvällarna. Han gav mig också lektioner i det ädla tennisspelet, och vid måltiderna höll han målron vid makt, skämtade med misserna och satte miss Phelan de la Mere på tinnarne av förskräckelse genom att utmåla hennes förestående hemresa som mycket farlig. Stora sjöormen hade nämligen visat sig utanför Bermuda, och man kunde ju ej veta vad han ämnade taga sig till.
Stackars miss Phelan, innan hon for skulle hon erfara en mer påtaglig, men lyckligtvis snart övergående förskräckelse. En afton, då misserna dragit sig tillbaka, men Mitchell och jag sutto på verandan utåt havet med vår kvällsgrogg, fingo vi höra ett gällt skrik från miss Phelans rum och därpå brådskande steg. Mrs Alfort kom rusande och bad oss genast komma med, ty något förfärligt djur hade skrämt missen, då hon skulle gå till sängs. Mitchell och jag hörsammade genast kallelsen och funno miss Phelan i nattdräkt men med peruk sittande på en stol och vridande händerna av förtvivlan, medan mr Seon for av och an i rummet och slog med en handduk på väggarna. På min fråga vad som stod på, svarade han, att han trodde att det var en tusenfoting, men att den var så snabb i vändningarna, att han blott då och då fått se en skymt av den och ej lyckats träffa den. Miss Phelan bedyrade, att det var ett alldeles förfärligt kreatur,
110
