se samlingarna betydligt ökas, och sedan jag utforskat Baileys Bay och angränsande havsområden ävensom det vackra, närbelägna Harrington Sound — en stor av Bermudas fastland omsluten havsbassäng, där djurlivet på grund av det mindre vågsvallet och den obetydligare ebben hade en avvikande sammansättning —, beslöt jag förlägga min verksamhet till S:t Davids Island. Där, i ögruppens östligaste del, kunde jag beräkna något olika existensvillkor för djurlivet än vid nordkusten, och där skulle jag med bistånd av öns fiskare och lotsbefolkning få möjligheter att komma ut till de yttersta reven och, om väderleken var gynnsam, kunna besöka The North Rock, eller det i nordost långt ute till havs belägna isolerade skär, som är den enda återstoden av ett i havet sjunket land och som från många synpunkter är av största intresse.
På S:t Davids Island tog jag in hos en skeppare vid namn Hayward, som var en hygglig karl, utom då han någon gång druckit för mycket pale ale, och som ställde båtar och arbetshjälp, två unga negrer, till mitt förfogande. Den ene av svartingarna var en utmärkt dykare, men ej mycket att lita på, ty han delade sin ras' ej ovanliga benägenhet att helst göra ingenting och firade många s. k. holidays. Den andre däremot, som hette George och var gift samt möjligen på grund därav hade en sundare uppfattning om arbetets nytta och nödvändighet, var mycket plikttrogen, tjänstvillig och duglig. Han var tillika stark som en björn samt glad och trevlig, och vi blevo snart goda vänner. I ett litet skjul vid hans koja inrättade jag mitt laboratorium och förvarade samlingarna, som under de
