svenska flaggan längst akterut. Förmannen tog plats vid rodret, jag installerade mig i hans närhet, George satt längst förut, och sedan de sex roddarne, alla unga, starka karlar, intagit sina platser, bar det av med nästan svindlande fart. Det var en härlig färd över det av den svaga vinden lätt krusade havet. Då och då kretsade de vackra och smidiga tropikfåglarna nyfiket kring båten, flygfiskar kommo dinglande i sin snabba, surrande fart, och en och annan gång sågos sköldpaddor med en för dessa i allmänhet som oerhördt tröga ansedda djur förvånansvärd snabbhet skynda undan i det klara, på många meters djup genomskinliga vattnet. Efter omkring tre timmars rodd nalkades vi målet. The North Rock syntes med sina fyra spetsar höja sig över vattenytan. Ännu en halvtimme och vi landade på det slippriga, nu i ebben till några kvadratmeters omfattning torrlagda grundet.
Det var en egendomlig känsla att befinna sig på detta ensliga och ödsliga skär långt ute i Atlanten. I söder syntes Bermuda som en otydlig höjning över havet, men eljes sågs intet land, endast den omätliga azurblå vattenytan. Man kan också väl förstå den känsla av övergivenhet och ödslighet, som bemäktigat sig dem, vilka lyckats uppnå och landstiga på The North Rock, och som särskildt givit sig uttryck i skildringarna från de geografiska upptäckternas tidevarv. Många av de skeppsbrott, som under sökandet efter Bermuda eller seglatserna i dess närhet timade, ägde nämligen rum på The North Rock och förskaffade detta vanrykte såsom utposten till »Stormarnas» eller »Djävulens öar». I våra dagar äro farvattnen kring ögruppen väl kända och upplodade, och det farliga
115
