jägare. Själv påminde han något med sin bistra min, sina borstiga mustascher och sina många skråmor om en tiger, men han var en hjärtegod man och en stor humorist. Major Herwey var gift och bebodde med sin vackra maka en liten villa utanför S:t Georges, där jag ett par gånger var gäst. När jag efter en middag, som till min ära gavs i mässen, blev kvar över natten, kinesade jag hos Thornton och Sandford. Den senare var, åtminstone efter svenska begrepp, en ganska ovanlig löjtnant, ty på hans nattduksbord fann jag, att förströelseläsningen utgjordes av Sallustius och Horatius på originalspråket. Jag blev mycket imponerad, men min beundran minskades något, då han började föredraga ett av Horatii oder, men använde engelsk prononciation.
Även bland invånarna i S:t Georges gjorde jag några bekantskaper och blev städse bemött med artighet och tillmötesgående. Den lilla staden var en sevärdhet. Anlagd redan på 1600-talet, var den före Hamilton ögruppens huvudstad. Med sina smala och krokiga gator och de utom nere vid hamnen små, bländvita och med små fönster försedda husen och med de talrika palmerna, opuntiorna, »spanska bajonetterna» och andra tropiska växter i de små trädgårdarna och täpporna, gjorde den ett mycket sydländskt intryck och erinrade om stadsbilder från Sydspanien eller Nordafrika. Bland dess befolkning lär också i forna tider ha funnits ett ganska stort antal portugisiska invandrare, och det var måhända dessa, som satte sin prägel på de äldre och högre belägna stadsdelarna. Kvarteren nere vid hamnen voro bebyggda med hus av den vanliga bermudiska typen, av
118
