ningar om bäggedera och visade, att den tjocke mannen bland andra förutsättningar för sitt yrke ägde rik fantasi. Emellertid hade jag knappt hunnit läsa artikeln, förrän jag fann att den gjort verkan. Jag fick nämligen besök dels av mötets sekreterare och dels av professorn i biologi vid universitetet i Toronto R. Ramsay-Wright, vilka önskade mig välkommen, varjämte den sistnämnde på det älskvärdaste sätt anhöll, att jag under vistelsen i staden skulle betrakta hans hem som mitt eget och inbjöd mig till middag samma dag. Han ledsagade mig därpå till universitetshuset, där mötet om en stund skulle öppnas, och presenterade mig för dess president, den framstående botanisten professor Goodale och några andra medlemmar av styrelsen. Bland dessa var den berömde japanologen, professor Edward Morse, vilken under många år varit anställd vid universitetet i Tokyo, men återvändt till hemlandet och nu var bosatt i Salem i Massachusetts. Med stort intresse gjorde han sig underrättad om resultatet av min verksamhet på Bermuda och om programmet för min vistelse i staterna samt visade mig mycken vänskap såväl under mötesdagarna i Toronto som längre fram såsom hans gäst i Salem och Boston.
Mötet hade emellertid tagit sin början i universitetets ståtliga festhall, i närvaro av omkring 800 deltagare. Till min stora förskräckelse slutade presidenten sitt öppningstal med att hälsa mig välkommen och med att anmoda mig att lämna församlingen en redogörelse för hur det gick till vid de svenska naturforskarmötena. Uppmaningen ledsagades av livliga applåder, och sedan jag rådgjort med Ramsay-Wright. och Morse, fann jag, att jag måste hörsamma densamma.
131
