Det var ingalunda angenämt att så där på rak arm hålla ett anförande inför ett stort och obekant auditorium, men jag hade ganska bra reda på de skandinaviska naturforskarmötenas syfte, historia och organisation, och sedan jag användt ungefär en kvart på att tala om vad jag visste, bröt en ny åska av applåder ut, vilket visade att församlingen, om den ej förstått vad jag sade, dock uppskattade min goda vilja. Efter ännu ett par anföranden av presidenten var lunchtimmen inne. Mina nyförvärvade vänner togo hand om mig, och under måltiden på The Toronto Club, där jag blev introducerad, föreslog Morse, att vi skulle skolka ifrån föredragen under eftermiddagstimmarna och i stället använda tiden före middagen hos Ramsay-Wrights med att bese staden samt Barnums »great show». Den ryktbare impressarion och menageriägaren hade nämligen anländt till Toronto och slagit upp sitt läger eller vad man nu ville kalla hans baracker och tält med alla upptänkliga märkvärdigheter på en stor slätt i en av utkanterna av staden. Under promenaden dit gjorde vi ett längre uppehåll i universitetets naturhistoriska museum, som innehöll mycket rika och välordnade samlingar. Väl på platsen för Barnums uppvisning lyckades jag ej få se den mångomtalade mannen personligen, vilket ju kunnat vara ganska intressant, då begreppet humbug i alldeles ovanligt hög grad ansågs vara förbundet med honom.
Av Barnums skatter befanns det mesta vara ungefär detsamma, som man hemma i Sverige får se på marknader, cirkusar, vaxkabinett o. s. v., fastän i betydligt större skala. I eller nära intill menageriavdelningen, som ståtade med talrika vilda djur och bland dem
132
