real en utomordentligt vacker stad, och färden med Chicagoexpressen skänkte en mycket tilltalande föreställning om de amerikanska reseförhållandena med lyxtåg, men så kostade det också vackra slantar. Från New-York till Niagara hade jag färdats med ett vanligt tåg, d. v. s. i den allmänna klass, som ungefär motsvarade vår tredje klass, men de erfarenheter jag där gjorde om trängsel och folkblandning uppmuntrade ej till att förnya försöket.
I Chicago väntade mig många överraskningar. Visserligen var jag beredd på att träffa min gamla skolkamrat och vän från studenttiden i Uppsala Sven Windrufva eller doktor Sven Windrow, såsom han nu kallades, ty vi hade brevväxlat om min ankomst; men att han mötte mig i sin egen buggy och erbjöd mig att taga min bostad i hans eget sjukhus, väckte min stora förvåning. Blott några få år förut och som medikofilare hade han ju lämnat Sverige. Han var emellertid begåvad med stor företagsamhet och hade uppenbarligen passat bra för Amerika. Efter att ha tillbragt omkring åtta månader vid Pennsylvaniauniversitetet i Philadelphia och där vunnit doktorsgraden hade han slagit sig ner som praktiserande läkare i Chicago. Med sitt ståtliga yttre och sitt vinnande sätt och, förmodar jag, även skicklighet som läkare, åtminstone efter amerikansk måttstock, hade han slagit igenom och var nu i besittning ej blott av ett trevligt hem med sin gamla moder som värdinna utan även, som redan nämnts, ett eget sjukhus eller barnbördshus, benämndt The Chicago Maternity Home.
Windrufva bodde vid Chicago North Avenue, i en huvudsakligen av svenskar och andra skandinaver befolkad
136
