stadsdel. Det svenska inslaget var övervägande. Överallt syntes skyltar med svenska namn, överallt hördes svenskt tungomål. Det var med blandade känslor jag sökte finna mig till rätta. i detta samhälle, som sades räkna 75,000 svenskfödda eller svensktalande invånare, ty jag har aldrig varit någon vän av emigrationen och jag tyckte, att den arbetskraft, som berövats fosterlandet, var en både obehövlig och alltför stark åderlåtning. Det var ju dock en tillfredsställelse att erfara, att välståndet var ganska allmänt bland landsmännen och att den svenska befolkningen intog en aktad ställning, särskildt i jämförelse med de talrika irländarna och negrerna i angränsande stadsdelar. Denna aktade ställning utgjordes emellertid, såsom jag snart fann, huvudsakligen av de infödda amerikanernas uppskattning av den svenska arbetskraften, pålitligheten och ärligheten, men sträckte sig ingalunda till något erkännande av social jämlikhet. Jag skulle tvärtom finna många vittnesbörd om tillvaron av djupa sociala klyftor mellan den infödda engelsktalande befolkningen och de väl av praktiska och ekonomiska skäl uppskattade, men eljes om ej ringaktade, dock ingalunda som likar erkända invandrande folken, såväl svenskarna som andra.
Härpå vill jag anföra ett par talande exempel. Under samvaron med Sven Windrufva fann jag snart, att han var bitter till sinnet och missnöjd med sin ställning. Han hade dock, såvidt jag kunde döma, sin goda utkomst och förvärvat många vänner inom den svenska kolonien. Då jag frågade honom, varför han ej var nöjd, svarade han: »Du har själv kunnat bilda dig en uppfattning om av vad slags folk min praktik består — så godt som uteslutande svenskar, mest
137
