tiga villor bebyggda stadsdelen. När Sven W. och jag kommo dit, funno vi också doktorn boende i en elegant villa, med härlig utsikt över Michigan och omgiven av en vacker trädgård. Det var något annat än North Avenue med sin prägel av utvandrarstad och sin om Luthagens i Uppsala på 1870-talet erinrande arkitektur, och jag förstod mycket väl min vän dr Windrows längtan att få byta stadsdel. Dr Trott var hemma och hälsade mig, sedan han tagit kännedom om faderns brev, hjärtligt välkommen samt gjorde sig underrättad om föräldrarnas befinnande och hur jag haft det på Bermuda. Därefter vände han sig till Windrufva, som jag presenterat såsom en hans kollega, och så utspann sig mellan de två ett ganska livligt samtal angående läkareförhållandena i Chicago. Dr Trott meddelade, att han efter sina för ett par år sedan i Oxford avslutade medicinska studier hade gift sig och bosatt sig i storstaden vid Michigan, i förhoppning om att där vinna sin utkomst och ej vara beroende av Trott & Cox' subsidier, men att resultatet hittills varit klent. Efter ännu en stunds samtal togo vi avsked, varvid dr Trott uttryckte sin förhoppning om att få träffa mig ännu en gång före min avresa. Redan följande dag mottog jag också inbjudning att på aftonen intaga middag i hans hem. Windrufva, som ej rönte samma artighet, dolde ej sitt missnöje häröver utan sade: »Där ser du, att jag har rätt; för dig, som ej kommer för att stanna, utan som resande vetenskapsman med stipendium av ett ansedt samfund och allehanda rekommendationer, stå alla dörrar öppna, men ej ens den omständigheten, att vi äro kolleger, skulle kunna förmå dr Trott att umgås med mig. På sätt och vis är ju
139
