också han immigrant, men här i landet göres det en rasande skillnad mellan inflyttade engelsmän och medlemmar av andra nationer. Det finns inga, som amerikanerna sätta så högt och krusa för så mycket som de förstnämnda, isynnerhet om de tillhöra de högre eller bildade samhällsklasserna, medan svenskar, norrmän o. s. v., även om de äro bildade män, bemötas med köld och ringaktning, såvida de äro utvandrare och komma hit för att bjuda lyckan handen.»
Såväl under den fortsatta vistelsen i Chicago som sedermera i de östra staterna fann jag, då jag kom i beröring med landsmän, att Windrufva i stort sedt bedömde förhållandena riktigt, men jag fann även, att de flesta av dessa landsmän i olikhet med honom ej fäste mycket avseende vid värdfolkets otillgänglighet och obenägenhet att erkänna dem som likställda. För dem var det huvudsaken att klokt och praktiskt utnyttja de förefintliga möjligheterna för att förvärva icke blott ekonomiskt oberoende utan även rikedom, och det bekymrade dem föga, om yankees betraktade dem som immigranter. De visste mycket väl, att den sociala likställigheten skulle tillerkännas dem, när de kunde räknas till miljonärernas kategori. Bland Chicago-svenskar, som vunnit denna ställning och med vilka jag gjorde bekantskap, var en börsmäklare Lindblom och en trädgårdsmästare eller trädgårdsdirektör Pettersson. För dessa blev jag presenterad av en annan märklig svensk, förre docenten i Lund, dr Josua Lindahl, vilken efter många års vistelse i Förenta staterna nu beklädde posten som museiföreståndare i Springfield. Genom Windrufva hade han fått underrättelse om min ankomst till Chicago och for dit för att göra min bekantskap.
140
