Såsom zoologer hade vi gemensamma intressen, och Lindahl ville nu av mig få upplysningar om förhållandena inom zoologkretsarna hemma i Sverige. I slutet 1860- och början av 1870-talet hade han i dem intagit en framskjuten ställning. Fastän vi ej då träffades personligen, hade jag väl reda på honom och hans verksamhet och särskildt uppmärksammat hans deltagande i expeditionen till Grönland 1871, då han hade lyckan att återfinna den högeligen intressanta zoofyten Umbellula, som på 1700-talet upptäcktes av Ellis, men sedan dess ej blivit återfunnen.
Det var följaktligen med stort intresse, som jag gjorde hans bekantskap och under ett par dagar profiterade av hans sällskap. Han lämnade mig många intressanta upplysningar angående de naturvetenskapliga förhållandena i staterna och var min ciceron vid besöken i Chicagos museer. Till omväxling härmed föreslog han att få föreställa mig för de två ovannämnda spetsarna bland Chicagosvenskarna. Förmodligen vilade förslaget på en önskan att bibringa mig en mer imponerande uppfattning av landsmännens både ekonomiska villkor och sociala anseende än den, som i allmänhet erbjöds i de svenska kvarteren, och från mötet med de två herrarna och särskildt med Pettersson medförde jag också fördelaktiga intryck om vad svensk företagsamhet kunde åstadkomma i det förlovade landet. Efter att ha genomgått den mycket välvilliga och artiga, men skäligen onödiga och olämpliga proceduren att enligt landets sed bland mer eller mindre fullfjädrade miljonärer midt på blanka förmiddagen hälsas välkommen i champagne, fann jag nämligen att de två levde i avundsvärda förhållanden — Lindblom i en elegant
141
