& Co., en av de ledande inom fläskbranschen, och därigenom fick jag tillfälle att bese en av Chicagos största märkvärdigheter, The Stockyards eller de stora kreatursinhägnaderna och slakterierna, som förse en stor del av jorden med s. k. amerikanskt fläsk och andra köttvaror. Jag fann, att de gjorde fullt skäl för de superlativa uttryck, som amerikanerna excellera i, då de förevisa eller omtala sina sevärdheter för främlingar; men jag kan ej säga att beskådandet av dem var angenämt. Tvärtom tyckte jag, att människans herravälde över djuren här hade iklädt sig en av sina mest anskrämliga former: massdödande och maskinmässig behandling av de döda kropparna, i massor av fett och blod och i en atmosfär, särskildt nu i sommarhettan, som i avseende på ond och kväljande lukt trotsade all beskrivning. För slaktare och fabrikörer av charkuterivaror hade emellertid driften utan tvivel stort intresse, och en omständighet åtminstone må framhållas såsom synnerligen förtjänstfull, nämligen den oerhörda snabbhet och den stora precision, varmed det hela bedrevs. Jag kan utan överdrift säga, att t. ex. ett levande svin på några få timmar förvandlades till skinkor, sylta, korv o. s. v., och det var ju onekligen en fördel icke blott för det livdömda svinet utan även för de med proceduren sysslande människorna.
Den 9 september, dagen innan jag lämnade Chicago, erfor jag en stor glädje. Jag sammanträffade nämligen då med min gode vän från Uppsalatiden greve Magnus von Rosen. Åren 1883 och 1884 hade han på grund av ett bröstlidande måst avbryta studierna samt lämnat lärdomsstaden vid Fyris. Under de närmast följande åren förde han en mycket rörlig och växlingsrik tillvaro. Mellan
143
