seendets glädje och under de timmar, vi nu fingo vara tillsammans. Vi hade mycket att tala om, och särskildt för mig var det av stort intresse att erfara Rosens upplevelser under den långa tid, skilsmässan varat. Jag äger ej rätt att skildra hans meddelanden härom, utan nöjer mig med att uttala den för hoppningen, att han nu själv på gamla dagar måtte nedskriva sina minnen. Därav äro de förtjänta såväl på grund av deras innebörd som i betraktande av hans spirituella personlighet och originella syn på livet och tillvaron. Dock vill jag som exempel på vilka öden, svenskar i förskingringen även i hans sociala villkor få genomgå ute i vida världen, nämna, att de närmaste månaderna före vårt sammanträffande hade skänkt honom rik omväxling och fört honom i förhållanden, som förut voro okända i hans gamla släkts historia. Sålunda hade han bland annat varit hotellclerk och bartender i Sankta Barbara samt medarbetare i tidningen Denvers Veckoblad. Jag beklagar mycket, att jag ej bevarat de artiklar, han i sistnämnda egenskap skrev med anledning av »Våra förfäders dag». De innehöllo nämligen, som man säger, ord och inga visor och de fyllde redan då en av de främsta fordringarna i våra dagars journalistik, d. v. s. att vara uppseendeväckande.
På kvällen samma dag, som M. von Rosen anländt, voro vi inbjudna till svenska Vikingaklubben, där svenska nationalrätter och svenska sånger höjde stämningen. Följande dag på aftonen avreste jag från Chicago, för att via Pittsburg begiva mig till Washington, Philadelphia och Boston och slutligen till New-York. Vid avskedet överenskom jag med Rosen att sammanträffa
146
