göra resan till Europa. Misserna brukade nämligen tillbringa vintrarna i södra England, Paris, vid Rivieran o. s. v., och de hade nu beslutit att fara med den stora tyska Atlanterångaren Columbia, som skulle avgå från New-York den 3 oktober. Jag antog med nöje förslaget att göra dem sällskap, men frågade varföre de valde en tysk ångbåt i stället för en engelsk. Härpå svarade miss Steele, att hon trodde Columbia erbjuda större säkerhet, enär den genom vattentäta skott var indelad ej blott i två långsgående halvor utan även i flera tvärrum. Om någon kollision med isberg eller andra ångbåtar skulle inträffa, kunde man sålunda alltid beräkna, att fartyget i alla fall skulle hålla sig flytande. Fastän jag ej kunde hysa någon större tilltro till hållbarheten av denna teori, ville jag ej göra gummorna ledsna genom att yttra några tvivel, utan biföll med nöje förslaget, och så beslöto vi att träffas ombord på Columbia den 3 oktober.
När jag på aftonen samma dag kom in till Boston, möttes jag av ett meddelande från professor Morse att han var i staden och kunde träffas på S:t Botolphs club, där han anhöll att jag skulle söka honom. Jag begav mig därför omedelbart till klubben, som befanns vara en ytterst elegant och trevlig anstalt och där Morse bjöd på supé. I det därefter följande samkvämet blev jag föreställd för klubbens sekreterare, vilken föreslog att få visa mig tavelgalleriet. Hans påpekande av att detta var det förnämsta i Amerika tycktes ej innebära någon överdrift. Det befanns nämligen innehålla ett flertal verk av Murillo, Velasquez och andra berömda framför allt spanska mästare, men så hade klubben också köpt det för ett par miljoner
154
