visade han mig en stamtavla, där detta namn för de äldre generationerna förekom. Någon samhörighet med den svenska adliga ätten Cronskiöld, som jag visste vara för länge sedan utslocknad, fanns emellertid ej angiven, och huruvida någon sådan verkligen funnits var sålunda mycket ovisst. Ej heller hade jag naturligtvis då någon möjlighet att utreda frågan; men på mr Cronenschilds begäran lovade jag att efter hemkomsten göra undersökningar, och som resultat av dessa kunde jag meddela, att ätten Cronskiöld utslocknade med kaptenen Adam C., som var ogift och år 1710 stupade vid belägringen av Donay i Nederländerna. Han var då tjugofyra år gammal, och det är ju ingalunda omöjligt, att han hade barn, fastän han ej var gift, men skulle mr Cronenschild härstamma från en son till honom, var det i alla händelser på sidolinjen och utan rätt till adelskapet. Vad mr C. sade om denna utredning, fick jag aldrig veta.
Efter ett hjärtligt avsked från Morse avreste jag den 26 september till New-York och hade där nöjet att åter sammanträffa med Magnus von Rosen. Under de följande dagarna strövade vi vida omkring i staden, tillryggalade långa distanser med the elevated railroad, promenerade på Brooklynbron — ett av världens underverk —, foro med färjan till New Yersey, voro på Casino-teatern och beundrade amerikanarnas stora favorit, den mycket vackra men något utblommade operettdivan Lilian Russel, besökte Metropolitan Museum och sällskapade ett par aftnar på Delmonico med Gustaf Thelberg eller Thalberg, vår gamle Uppsalakamrat, som M. von R. letat reda på. Sammanträffandet med honom, den om några år ryktbare och »Bland stjärnor» levande im-
157
