pressarion, var den trevligaste episoden. Liksom många andra till Amerika utvandrade svenskar hade även han haft sina öden och äventyr, men klarat sig tack vare sin vackra röst, som i Uppsala gjorde honom till en av de mest bemärkta medlemmarna av »allmänna sången» och sällskapet O. D., och var nu solist i en av de förnämliga kyrkorna vid 5:te avenyen. Såsom »Mr George Rose», vilket namn han antagit efter sin upptäckare M. von Rosen och dennes frände, den store konstnären Georg von R., uppträdde han även svärtad till neger vid »Minstrel Concerts» och skördade livligt bifall genom att sjunga: »With all her faults, I love her still» etc. En afton sammanförde han oss med sin broder, som var praktiserande läkare i New-York och bodde vid en av tvärgatorna till nämnda aveny. Detta blev en ny sensation, ty doktorn befanns vara blind, men hade dock mycket stor praktik. Förmodligen föll denna mest inom det hypnotiska området.
Dagen för min avresa nalkades emellertid, jag kan väl säga med oroande fart, ty jag befann mig i en brydsam belägenhet. Mina kontanta medel voro så godt som slut, och mitt kreditiv var tomt, och jag visste ej hur jag skulle kunna anskaffa penningar till ångbåtsbiljetten och övriga utgifter. Jag ville ej anlita mina nyförvärvade amerikanska vänner, och de svenska vännerna kunde ej hjälpa mig. Greven var för tillfället ungefär lika pank som jag, men höll humöret och modet uppe. En dag, då vi promenerade på Broadway och passerade en liten butik, vars skylt utgjordes av tre förgyllda kulor — det vanliga pantlånaremärket — greps han plötsligen av en ingivelse och kilade in i butiken. Då han ett par minuter efteråt
158
