åter kom ut, framhöll han för mig fördelen av att alltid bära affektionsföremål på sig. Han hade pantsatt sin halsduksnål, och med slantarna för den voro bekymren åtminstone för dagen undanröjda. Den 30 september hade situationen inträdt i det kritiska stadiet. När vi då överräknade våra tillgångar, befanns det att vi tillhopa ägde ungefär tre dollar. Vi begåvo oss till en liten tysk restaurang vid Lexington-avenyen, där vi kunde beräkna att klara lunchen mycket billigt, och vid den där hållna rådplägningen beslöts, att jag skulle fara till svenska konsulatet och anhålla om de erforderliga 500 kr. som lån tills jag kom hem och hunnit ordna affärerna.
När jag på utresan till Bermuda passerade New-York, hade jag vid besök på konsulatet blivit bemött med så stor artighet och vänlighet av generalkonsul Börs, särskildt för ordnandet av transitoförsändningen av expeditionsutrustningen, att jag antog, att han skulle tillmötesgå min framställning om försträckning av beloppet. Vid ankomsten till konsulatet erforo vi — greven gjorde mig nämligen sällskap — till min stora missräkning att generalkonsuln hade semester och att konsulatet förestods av vice konsuln, en norrman vid namn Ravn. Vare sig nu denne hade en mindre vänlig disposition än sin förman eller besjälades av den på den tiden ej ovanliga fränheten mot svenskar, så avslog han utan vidare min anhållan. Det hjälpte ej att jag visade mina papper, mitt pass och andra legitimationshandlingar. Han förklarade, att han ej hade någon skyldighet att bistå alla svenska äventyrare, som kommo och begärde hjälp på konsulatet o. s. v. Härpå genmälde jag, utan att fästa något avseende vid uttrycket svenska äventyrare, att jag antog att han visserligen
159
