ej hade någon skyldighet att bistå mig eller att detta ej ingick i konsulatets uppgifter, men att jag trodde, att det skulle vara honom angenämt att som svensk konsulattjänsteman kunna hjälpa resande landsmän ur tillfälliga förlägenheter. Jag tillade, att jag emellertid ej vidare ifrågasatte detta, men anhöll, att han ville vara god och i betraktande av att jag i New-York ej hade några bekanta eller några relationer ge mig ett råd hur jag borde göra. Härtill svarade han: »Ni har sagt, att ni haft kreditiv från någon bank i Stockholm, det går ju an att telegrafera till banken och begära beloppet». Denna utväg hade jag aldrig kommit att tänka på, isynnerhet som jag på den tiden ej hade någon aning om tillvaron av telegramremissor; men jag beslöt genast att begagna mig av den. Visserligen visste jag, att jag ej alls hade några medel innestående hos Stockholms Enskilda bank, vilken utfärdat kreditivet, men jag antog, att banken skulle sätta sig i förbindelse med min far och på så sätt ordna saken. Denna uträkning visade sig också vid hemkomsten vara riktig. Ännu återstod dock en förödmjukelse; jag hade inga pengar till telegramkostnaden utan måste därför vädja till konsuln. Med en axelryckning och ett mångtydigt, obehagligt leende förklarade han sig villig att expediera och betala telegrammet och anhöll att få veta min adress för att kunna sända svaret, på vars ankomst han tydligen tvivlade.
Efter ett mycket kyligt avsked och betydligt nedslagna av den obehagliga proceduren återvände Rosen och jag till Brunswick hotell, där jag som vanligt bodde och där vi i baren gjorde tillvaron så dräglig, omständigheterna medgåvo. Klockan var då ungefär 2,
160
