och klockan strax efter 7 kom ett av portierbiträdena med en telegrampojke. Depeschen innehöll följande meddelande från herr Ravn: »500 kronor hos Drexel Morgan & Co.». Budskapet lättade den tryckta stämningen och vi tillbragte ett par angenäma timmar på Delmonico. Greven trivdes nämligen bäst där det serverades kafémusik, och jag vill i förbigående nämna, hur han även så ofta tillfälle gavs stannade midt i gatuvimlet och förnöjde sig med positivs och ambulatoriska orkestrioners prestationer.
Följande morgon begav jag mig till konsulatet, erhöll bankens telegramanvisning, lyfte pengarna hos bankirfirman vid Wallstreet, betalade konsulns utlägg och betygade herr Ravn min tacksamhet. Han föreföll nu att vara litet flat och var så artig, som man kunde begära av en över sin maktfullkomlighet uppblåst norrman. Det är möjligt, att han befarade någon anmärkning över sitt förhållande, ingalunda därför att han begått något tjänstefel, ty därtill hade han ej gjort sig skyldig, utan för olämpligt uppförande. Jag har också anledning tro, att den relation, jag efter hemkomsten lämnade i utrikesdepartementet, medförde ett påpekande av önskvärdheten att iakttaga något större tillmötesgående vid behandlingen av »svenska äventyrare».
Från konsulatet skyndade jag till ångbåtskontoret och försäkrade mig om plats på Columbia samt tillbragte sedan den återstående tiden före avresan i sällskap med Magnus von Rosen. Förgäves sökte jag övertala honom att följa med. Han ville tillbringa vintern i New-York och anträda hemfärden först följande år. Han hade installerat sig på ett trevligt pensionat
