slutet av 1890-talet flyttat till Stockholm, blev han nämligen en av mina närmaste vänner, och minnet av hans vänsälla och originella personlighet intager en framskjuten plats bland hågkomsterna från min senare levnads verksammaste decennier. Första gången jag träffade Lagerberg, var på den middag, som Oscar Dickson i slutet av maj 1883 i sitt hem gav för Nordenskiöld och hans följeslagare på expeditionen till Grönland. Jag blev då ganska förvånad över hans utseende och uppträdande. Med sitt blåsvarta hår och sina stora mustascher, sin mörka hy och de livliga bruna ögonen, gjorde han nämligen intryck av att vara italienare eller någon annan sydlänning, och han bar ett betydande antal ordnar, som förhöjde det praktfulla intryck, han skänkte. Härtill kom, att han var ytterst artig och förbindlig, men även mycket uppriktig, Då jag och expeditionskamraten greve Harald Strömfelt blevo föreställda för honom, sade han nämligen: »Hur kan två så unga och eleganta herrar ägna sig åt något så fasligt som polarforskning?» Detta yttrande fick han längre fram i tiden mången gång som man säger äta upp; men om Magnus Lagerberg ej uppskattade polarregionernas utforskande, så godtgjorde han detta på mångfaldigt sätt. Han var nämligen en ovanligt underhållande man med mångsidiga intressen och kunskaper, framstående numismatiker och specialist på att slå medaljer över ryktbara personer, ibland till och med över sig själv, men ingalunda den löjlige narr, som mången med anledning av ordensglansen trodde. Den glansen stod i samband med hans medaljslagning och begivenhet på att uppsöka och uppvakta kejsare, kungar och andra potentater — förehavanden, som
174
