befallningar, och då jag en dag i början av maj uppvaktade dr Key och framförde min anhållan, blev jag emottagen med stor vänlighet och mycket tillmötesgående. Någon fast anställning kunde jag visserligen icke få, då alla platser på redaktionen voro besatta, men jag fick tillstånd att så vidt förhållandena medgåvo få arbeta såsom tillfällig medarbetare. Den 20 maj skedde första infriandet av detta löfte, i det att jag då fick införd en artikel av etnografiskt-geografiskt innehåll, och under de följande månaderna intogos mina bidrag visserligen icke i den mängd eller omfattning, som jag hade hoppats, men dock i tillräckligt antal för att väcka påminnelser om min tillvaro och ingiva mig förhoppning om ökad användning.
När en man ramlat över bord, gör han allt för att finna en bra flytboj eller en säker räddningsplanka. Så var förhållandet med mig och Svenska Dagbladet. Jag gjorde allt för att hålla mig fast vid detta. Med bistånd av några bland tidningens dåvarande medarbetare, som snart blevo mina goda vänner, nämligen Erik B. Rinman, Robert Andersson och Nils S. Lundström, sökte jag sätta mig in i journalistikens mysterier och tidningsväsendets teknik, av Oscar Levertin och de övriga snillena på redaktionshöjderna behandlades jag med välvilja, med utrikeschefen greve C. G. Wrangel kom jag på god fot och fick av honom allehanda uppdrag, och det intresse, som Helmer Key från första stund visat mig, övergick till vänskap. Det var under sådana förhållanden ganska förklarligt, att det tillfälliga medarbetarskapet övergick till rikare användning, och sedan jag på sommaren 1898 till tidningens belåtenhet utfört det ganska maktpåliggande värvet att skildra
179
