historien ha varit slut, men sedan tidningen väl kommit ut, fingo vi genom en hovet närstående person veta, att h. maj:t var synnerligen belåten med artikeln, att han ville göra friherrinnans bekantskap och som en gärd av sin bevågenhet skänka henne ett armband. Meddelandet väckte vår stora belåtenhet och munterhet, men från redaktionen måste givetvis svaras, att friherrinnan på det strängaste ville bevara sitt inkognito, och jag gick följaktligen miste om det kungliga armbandet.
De nu skildrade episoderna föllo inom ett område av tidningens intressesfär, som visserligen alltid är föremål för allmänhetens uppmärksamhet, men knappast kan tillmätas någon större betydelse. Arbetet därinom krävde ej heller några andra egenskaper än företagsamhet och godt humör. För allvarligare och viktigare uppgifter fordrades därjämte mycket annat, såsom kunskaper och studier samt förmåga att använda litterära hjälpmedel o. s. v. Huruvida jag själv ägt dessa förutsättningar, tillkommer det mig ej att avgöra, men jag kan utan förhävelse framhålla, att jag aldrig saknat lusten för vidgandet av mitt vetande, och om jag också ej haft samma förmåga att begagna de litterära hjälpmedlen som t. ex. min bortgångne och saknade vän och kamrat Sten Granlund, som var en mästare i att använda Nordisk Familjebok och med dennas hjälp kunde skriva briljanta artiklar i ämnen, som han ofta själv ej hade den ringaste aning om, så har jag dock till fullo insett vikten av deras betydelse. Att min journalistiska verksamhet varit så värdefull, som vid jubileidagar och av andra anledningar med utan allt tvivel både för stor välvilja och för stor överdrift framhållits, beror emellertid på några extra
186
