samt här och var till min stora förvåning maskerade och utklädda människor, som försedda med kulörta lyktor kommo kilande och dansande och försvunno i gränderna. Jag tyckte, att det var ett underligt land, jag kommit till, men kaptenen erinrade sig att det var Marie Bebådelsedag och sista dagen för karnevalen, och föreslog att vi skulle fara in i staden och se på karnevalslivet. Vi fingo en droska och hamnade efter en halvtimme på Avenue de Keyser, stadens förnämsta boulevard, där man trots snögloppet dansade på trottoarerna, och på La Scala, en stor danslokal, som var till trängsel fylld med maskerade och kostymerade, dansande och serpentinkastande människor. Midt i vimlet, vari det glada och godmodiga flamländska folkelementet tycktes vara det förhärskande, blevo vi från en av sidopartiernas i salen murgrönsklädda bersåer eller »häckburar» på svenska anropade att komma och slå oss ner. Det befanns vara några sjökaptener, Lundbergs kamrater och vänner med den glade och originelle Oscar Abenius eller gubben Abbe» på Presto i spetsen. I bättre sällskap kan ej en svensk, på utländsk ort landdriven tidningsman hamna, och det blev också några timmars angenäm samvaro, medan karnevalslivet nådde sin höjdpunkt i uppsluppenhet och syndernas förlåtelse efteråt enligt katolskt bruk tydligen skulle bli en ganska behövlig procedur.
Under ett par dagars uppehåll i Antwerpen besåg jag och beundrade de många härliga arkitektoniska mästerverken, Rubensmuseet och Zoologiska trädgården m. m. och gjorde i sällskap med kapten Lundberg en utflykt till den lilla, på den holländska sidan av Schelde belägna staden Terneuzen. Under färden dit
190
