tagandet eljes i stort sedt var klent, berodde naturligtvis på de små ekonomiska resurserna och på bristande intresse hemma, men även på flera andra faktorer. Med villigt erkännande av av att den svenska villan eller paviljongen på Quai d'Orsay, som ju skulle vara utställningens clou, både var originell och kanske typiskt svensk i avseende å såväl byggnadsstil som material, kunde man sålunda ej undgå att finna den misslyckad med hänsyn till dess placering och omgivningar. I en svensk björkbacke hade den utan tvivel gjort sig bra, men här bland grå medeltidsborgar och bländvita gipspalats verkade den främmande och fattig, och parisarna försummade ej heller att förvåna sig över dess skapnad och likna den vid en strykugn. På festdagar och vid andra högtidliga tillfällen förhöjdes intrycket av densamma genom den rika flaggskruden, men om meningen, såsom fallet var med de övriga byggnaderna vid Nationernas gata, var att villan skulle återge svensk nationell byggnadsstil, fingo åskådarna en underlig uppfattning om svenskarnas sätt att bygga och bo.
Flera av de svenska utställningsavdelningarna hade fått obetydligt utrymme och undangömda platser och kunde därför ej göra sig så gällande, som kanske eljes kunnat bliva förhållandet. Så var särskildt fallet med den vackra och instruktiva skogsutställningen, som hade fått en mycket ofördelaktig plats på en läktare i den stora skogshallen. Anledningen härtill var väl den att det svenska kommissariatet ej hade förmått göra anspråken på större utrymme och förnämligare plats gällande. Orsakerna till detta åter föllo inom ett område, som det ej numera finns något skäl att ingå på, men vilkas
194
